1 år
Mycket har hänt och förändrats i mitt liv på ett år. Det är egentligen otroligt hur fort det går. För ett år sedan konfirmerade jag mig på Vässarö, ön jag nu precis kommit hem från efter en härlig midsommar. För ett år sedan var jag osäker i mig själv efter ett år av jobbiga upplevelser. Jag visste inte vem jag var eller vad som förväntades av mig. För ett år sedan hade jag ingen katt. För ett år sedan levde min mormor. För ett år sedan var jag en flicka på 15 år som skulle börja nian.
(ca1 år sen, på konfen)
Allt detta har förändrats. Jag är inte längre på Vässarö, jag är ingen konfirmand. Jag sitter hemma och är en vanlig flicka. Jag har hittat mig själv, tillbaka till min personlighet, och jag trivs med den efter ett år av kamp. Jag är samma person men med en ny sida. Jag har 6 katter hemma, fem ungar och en vuxen, som jag älskar. Mormor finns inte längre och jag sörjer fortfarande, då jag nästan inte tillåtit mig själv känna sorg, i rädsla för att förlora min nya person.
Nu är jag 16 år och ska börja i gymnasiet till hösten. Jag är glad och nöjd med mig själv. Jag älskar att umgås med mina vänner. Jag älskar mitt liv, och mer och mer börjar jag se varför allting händer och också se på allt mer positivt.
(Nu, idag, hemma i soffan)
Konfirmationen på Vässarö var det som ändrade på mig, på mig som person. Utan den hade jag aldrig varit den jag är nu. Den sista dagen lovade jag mig själv en sak: "nästa år, då ska jag vara en annan person. Någon som ser på livet med ett leende."
Jag tycker att jag har lyckats. Tack alla ni som har hjälpt mig, jag tror ni själva vet vilka ni är.
//Johanna (Duckie)
(ca1 år sen, på konfen)
Allt detta har förändrats. Jag är inte längre på Vässarö, jag är ingen konfirmand. Jag sitter hemma och är en vanlig flicka. Jag har hittat mig själv, tillbaka till min personlighet, och jag trivs med den efter ett år av kamp. Jag är samma person men med en ny sida. Jag har 6 katter hemma, fem ungar och en vuxen, som jag älskar. Mormor finns inte längre och jag sörjer fortfarande, då jag nästan inte tillåtit mig själv känna sorg, i rädsla för att förlora min nya person.
Nu är jag 16 år och ska börja i gymnasiet till hösten. Jag är glad och nöjd med mig själv. Jag älskar att umgås med mina vänner. Jag älskar mitt liv, och mer och mer börjar jag se varför allting händer och också se på allt mer positivt.
(Nu, idag, hemma i soffan)
Konfirmationen på Vässarö var det som ändrade på mig, på mig som person. Utan den hade jag aldrig varit den jag är nu. Den sista dagen lovade jag mig själv en sak: "nästa år, då ska jag vara en annan person. Någon som ser på livet med ett leende."
Jag tycker att jag har lyckats. Tack alla ni som har hjälpt mig, jag tror ni själva vet vilka ni är.
//Johanna (Duckie)
Kommentarer
Trackback
